Idag var den dagen Emilia var beräknad till.
090304.
Denna dagen har vi sett fram emot i nästan 9 månader, det är ju denna dagen som jag kanske skulle gått över tiden eller inte. Såg fram emot den så himla mycket. Jag skulle ju oavsett ha bebis i famnen inom snar framtid.
Vi tänkte hela tiden att: bebis måste komma innan den 9/4 eftersom att vi då skulle äta påsklunch hos mamma men vi ville heller inte att bebis skulle komma den 1/4 då det är första april.
Nu behöver vi inte oroa oss längre.
Vårat barn blev inget aprilskämt eller kom försent så, vi hinner med det vi ska.
Tyvärr.
Idag är det också exakt en månad sedan de på sjukhuset konstaterade att hon var död.
090303.
Tiden har både rusat iväg och stannat upp tiden.
När jag ser mig själv så ser jag inte att jag varit gravid, eller jo, 2 bristningar och hängtuttar men annars är den som innan fast med några kg extra.
Fick jag önska så skulle jag vilja att man hade sett på mig att jag var mamma ändå.
Fast mamma till ett Änglabarn.
Jag är ju lika stolt som vilken annan mamma som hellst fast jag har en berättelse att lägga till och de har faktiskt inte de andra.
De var ju de som fick sina barn skrikandes upp på bröstet, det fick inte jag.
Varför jag vill att alla skall se på mig att jag är mamma är för att jag känner mig avundsjuk.
Jag vill ju också visa upp mitt barn.
Ibland ser man kvinnor på tbanan som sitter där med sitt barn och kollar lite på mig sådär. De tänker säkert att: där sitter hon, har väl precis gått ur skolan och ska flytta hemmifrån.
"Men nej, jag är mamma och har ett jobb, vill du verkligen höra min berättelse?"
Jag kan inte förklara. Det kommer ändå inte få någon att förstå bättre varför jag vill.
Kanske är det så att... hade folk förstått hade de kanske insett själva att de inte var lämpade till att just bli föräldrar. För det finns faktiskt folk som inte borde ha barn. Då skulle de kanske känna att "men varför just jag som lever på ..... och inte hon som har ett stabilt liv?"
Inte vet jag.
Jag är bara avundsjuk.
Jag önskar att folk kunde förstå varför jag gråter när jag provar kläder, inte att de bara tror.
Jag gråter för att jag inte vill.
Jag vill väl inte prova kläder.
Jag vill vara gravid och argsint med glimten i ögat.
Jag vill svettas som en gris pga hormonerna.
Jag vill inte ha varit med om detta.
Jag vill kunna gå runt med barnvagnen på dagarna för att bli av med alla extra kg.
Jag vill fika med mammorna ur min mammagrupp.
Jag vill inte vara tomhänt.
Allt är jobbigt.
Idag ska vi ju träffa diakonen.
Jag gillar henne. Hon är så lugn och trevlig och det är skönt att prata med henne.
Hon har ju varit ett stöd för mig/ oss under hela denna annorlunda resa.
Synd bara att vi inte kunde ha träffats under andra omständigheter.
Jag kommer bli ledsen idag, ännu ledsnare än vad jag egentligen är just nu.
Tror faktiskt att inte så många förstår min exakta känsla när jag väl står där och ska planera vårt barns begravning.
Känns som att jag fortfarande lever i en ond dröm.
Jag vill inget annat än att vakna.
NYP MIG.
HÅRDARE.
HÅRDARE.
Nej, det är ingen dröm.
Det är min verklighet.
Just precis nu.
Och den suger.
Har iaf en glad sak att säga:
Fick en jätte fin Orkideé av pappa och Gunilla hemkörd hit till porten.
Jätte fin var den, Tack! =)
