.

Ängel.

Måndagen den 2/3 började som vanligt med att jag klev upp på morgonen för att gå till barnmorskan. Jag kom dit och vi tog blodprov och gjorde allt man gör under ett besök hos sin bm.

Jag var då i v35+3 och vi mätte magen och lyssnade på bebisens hjärtljud.

Allt såg bra ut och jag gick glatt därifrån för att åka till mamma. Vi skulle umgås lite på dagen och bara ta det lugnt. Vi tittade på "Judy´s Domstol" och kände lite på magen. Ovanligt lugn och stilla var den, ingen fara tänkte vi, bebis sover nog bara.

Jag och mamma skulle köra över barnvagnen hem till oss också samt lämna bebiskorgen till farmor så att hon kunde sy lite till den. På vägen till farmor så passade vi på att köpa bilbarnstol och skötväska, det är ju skönt att ha det mesta klart. Det är ju ändå så nära nu tänkte vi.

Lämnade korgen till farmor och åkte hem för att ställa in vagnen osv i förrådet. Denna dagen hade jag ju väntat på så himla länge. Äntligen fanns vagnen i närheten. Bebisens "borg", bebisens trygghet.

Mamma sa hej då till oss och jag och Jimmy gick upp och jag visade han vad vi hade köpt. Självklart underskattar man sin man så jag förklarade exakt vad alla fack var till för osv. Han tyckte nog jag var lite knäpp.

Jimmy bad mig att sluta pilla på alla bebissakerna för att komma och sätta sig med han i soffan.

Magen var fortfarande lugn och jag började bli lite orolig.

Har man tidigare haft en extremt rörlig bebis i magen så, för första gången det verkligen blev stilla så blev jag hur orolig som hellst.

Tänkte en del på stillheten och gick och la mig. Det kommer ju en dag i morgon också.

Sov inte alls bra den natten, vaknade vid ett tillfälle av att jag hade jätte ont i ryggen/svanken och det var svårt att somna om.

Vaknade 08:30 dagen därpå, tisdag, och la mig i soffan för att titta på barnprogram och äta lite frukost. Väckte Jimmy och han gick upp.

Mådde dåligt under hela dagen pga smärta i ryggen. Hade ingen annan tanke än att det bara var vanlig ryggvärk.

Magen var fortfarande stilla.

Jag ringde flera samtal till min mamma och berättade att jag faktiskt började bli orolig nu för att jag inte hade kännt bebisen på snart 1dygn.

Vi kom fram till att jag skulle ringa SÖS när pappa hade kommit hem till oss. Han och hans morbror var på väg till oss för att fika så, tur det, vi passade på att få skjuts.

Innan vi åkte ringde jag SÖS förlossning och förklarade situationen. De bad mig att åka in direkt så att vi fick kolla hur det låg till med bebis så, vi åkte.

Ringer på klockan till förlossningen, en tjej kommer och öppnar och visar oss till ett rum.

Rum nr 1.

Efter en stund kommer en barnmorskestuderande tjej in med ett CTG så att vi skulle kunna lyssna på bebis hjärta.

Det vi hörde var ... min puls.

Hon förklarade att hon inte förstod vad de var för fel på maskinen och gick för att hämta en kollega,

men även hon hörde också bara min puls.

Ytterliggare en kvinna kommer in med ultraljudsmaskinen och börjar titta. Eftersom att jag vet vad jag skulle se om jag tittade på ultraljudet så valde jag att inte titta. Efter en stund så frågar jag om de inte ser något och svaret blev nej.

Vårat älskade barn hade dött i magen.

Första reaktionen var: "SKÄR UPP MIG OCH TA BORT DET!!!" och tårarna sprutade. Är så tacksam att både mamma och Jimmy var med. Utan dem hade jag aldrig klarat detta.

Sköterskorna tog en massa prover och berättade att "imorgon onsdag 4/3 kommer ni tillbaka och du blir igångsatt". Jag valde ju faktiskt att åka hem och sova på sömntablett, jag ville bara hem till Vincent. Tror att Jimmy också tyckte att det var skönt att få komma hem. Visst, vi sov nästan ingenting när vi väl kom hem men ... vi var iaf hemma!

Upp på morgonen 4/3, mamma kom till oss lite tidigare och åt frukost. Jag hoppade in i duschen samtidigt som jimmy gick ut med Vincent.

I duschen bröt jag ihop totalt. Att känna och se den vackraste magen men tyvärr med ett förlorat barn i, det är det svåraste jag någonsin gjort. Den smärtan går inte att jämföra med någonting i hela världen. Man kan inte ens föreställa sig hur det känns. Det går bara inte!

Efter duschen så klädde jag på mig, såg till att min väska var klar och att vi hade med oss saker att fördriva dagen med.

Bebis kläderna var med samt gosedjuret, det var väl det viktigaste!!

Dagarna på förlossningen är mest ett enda stort suddigt minne men, jag skall försöka skriva med hjälp av Jimmy och mamma.

Inte suddigt för att jag "inte var med" utan för att, det var bara så mycket.

Så många man skulle träffa, så mycket och tänka på, planerna inför framtiden, hur gör man i situationen osv osv.

Kom iaf in på förlossningen där jag bröt ihop igen. Hur kul är det att ligga där med andra mammor som ska föda sitt barn och den dagen blir den lyckligaste i hela sitt liv?

Visst, den dagen för mig var den lyckligaste i mitt liv för jag födde vårat barn men samtidigt så var det den hemskaste dagen eftersom att bebis inte levde. Så svår känsla!

Inne på rummet så gjorde vi oss relativt hemma stadda. Jag känner mig inte obekväm på sjukhus oavsett situation så, det kändes "bra" att vara där.

Tiden gick och de tog blodprover, jag fick prata med en kurator vid namn Margareta.

De tog fostervattenprov också för att sedan kunna kolla om det var något i det osv. Det var rätt obehagligt. Nålen var ju inte liten heller. Tur kan jag säga att jag inte såg den innan, då hade jag sagt upp mig och gått hem. Den känslan kom över mig ett antal gånger. Att vilja lämna sin egna kropp för ett tag för att slippa känna smärtan. Inte den fysiska smärtan utan den psykiska.

Efter att de hade tagit provet så tänkte hon att det är lika bra att känna om jag var öppen eftersom att jag hade ont i ryggen och sammandragningar i livmodern konstant.

Det visade sig att jag var öppen iaf 1,5cm och läkaren tog hål på hinnan. Vattnet rann ut, inte var det lite heller. Blev lite förvånad när jag skulle gå på toaletten. Var det verkligen jag som kissade så mycket eller var det vattnet? Det var ju vattnet.

Jag fick värktabletter och sedan tog vi en promenad ner till kafeterian. Mormor kom dit med ett par rena torra byxor. De andra var ju vattniga.

Där gick vi. Vi 3. Jag, Jimmy och mamma. Vi mötte ju självklart gravida kvinnor och det sög. Själv så gick man runt med en monsterbinda mellan benen för att det kom så mycket vatten.

Gick tillbaka till avdelningen där jag började få ännu mera sammandragningar. Det var ingenting jag tyckte gjorde ont så, vi bara väntade ut tiden.

Det underligaste är att mitt i allt det sorgliga så hade vi det rätt roligt där inne i vårat lilla rum. Det fanns utrymme till att både skratta och gråta. Vi diskuterade mycket runt i kring det som skulle ske och det var ingen tryckt känsla. Tror att det var bra faktiskt, för oss alla. 

Jo efter en stund så började vi prata om detta med att bajsa under förlossningen. Jag är ju som jag är så jag fick lavemang. Inte för att det gav någon direkt effekt men det var ju lika bra att pröva.

Efter lavemanget så satte de in värkstimulerande dropp. De börjar alltid med 15ml/ timmen.

Byte av barnmorska, nu hade jag en som hette Åsa. Hon är den enda jag kommer ihåg. Hon är den enda som verkligen fick en plats i våra hjärtan. Hon var den enda utav alla barnmorskor som verkligen var ett stöd. 

Även fast jag hade värkstimulerande dropp så kände jag ingenting men vi satte in EDA kateter iaf men utan att aktivera den. Jag ville fortfarande känna att var med.

Tiden gick och de ökade droppet men jag kände fortfarande ingenting. Nu var det uppe i över 60ml/timmen.

2cm öppen.

Vincent, som var hemma vägrade att släppa in sin hundvakt även fast han blev mutad med korv så Jimmy var tvungen att åka hem en snabbis för att släppa ut hunden. Hundvakten som är Jimmys kusin tog Vincent i kopplet och dom började gå, Jimmy avvek bara från promenaden för att åka tillbaka till mig.

Jag själv låg och sov.

4cm öppen.

Åsa kommer in och frågar om jag känner något men icke. Droppet var nu på 105ml/ timmen.

Barnmorskan hinner inte mer än att gå ut ifrån rummet då jag vaknar till av att det "började göra jävligt ont neråt". Jag frågade vart Jimmy var och det visade sig att de var i Hornstull så, han kom till mig på några minuter. Använde lustgasen och den var verkligen till hjälp eftersom jag fortfarande valt att inte ha hög dos på EDA´n. jag fick ju välja själv när jag ville öka dosen men det gjorde jag inte så många gånger. Lustgasen gjorde sitt.

Passade på att kolla om jag hade öppnat mig mer nu och det hade jag.

8cm öppen var jag kl 20:55 och jag kände mig nöjd med smärtlindringen.

Det började gå upp för mig att jag faktiskt skall föda barn. Vårt älskade barn. Tyvärr inte vid liv. Smärtan går fortfarande inte att beskriva. Jag skulle aldrig kunna önska någon annan detta. Det är helt orättvist och oförståligt. 

Klockan blev 21:30 och krystvärkarna satte igång.

Bad Åsa säga till mig när det var dags att krysta, blev lättare då. Lättare på något sätt att finna motivationen till att krysta. Motivationen som är självklar när man skall föda sitt barn, sitt levande barn.

Under tiden när jag höll på att krysta så sa jag till Jimmy att "Du måste svara när Sarah ringer, hon ska ju hämta nycklarna!". Sarah min bästa vän skulle hem till oss för att kunna gå ut med Vincent dagen efter.

De andra ansåg att jag inte skulle tänka vidare på det utan fokusera på att förlösa.

Klockan var 21:30 när allt startade och 21:59, 29min senare föddes våran lilla Emilia.

Den underbaraste, vackraste flicka. Våran flicka. Bara våran Emilia.

Hon var 49cm lång och vägde 2760g. Fötterna var fortfarande rätt stora. De hade vuxit en del sedan vi mätte de sist och nu var de 7,5cm långa.

Lång och smal tjej fick vi, något helt annat än vad vi trodde. Vi hade ju fått för oss att det var en liten tjockis där inne men icke.

Hon var så vacker. 

Både mammas och pappas läppar, gosiga kinder och min näsa.

Klart att hon var rödhårig också. Krusigt långt hår hade hon. Det var över 1cm på sidorna och i nacken.

Våran älskade.

Efter att hon hade kommit ut klädde vi på henne.

Hon var hur fin som hellst i sina första kläder, Ko dressen jag och Jimmy köpte för ett tag sen. Sedan höll vi henne båda två. Jag hade önskat att jag slapp släppa taget över huvudtaget men det måste man.

Att få pussa på våran lilla tjej och hålla i henne, röra henne, hålla henne i handen, prata med henne var nog det finaste och svåraste jag någonsin gjort.

Vi älskar dig.

Det enda som fattades just där i det ögonblicket var ett andetag ifrån henne. Att hon skulle öppnat ögonen och tittat på oss. Hennes föräldrar.

Jag vet att vi hade blivit världens bästa föräldrar eller snarare så är vi det för hon är fortfarande vårat barn. Våran lilla tjej.

När jag såg Jimmy hålla i henne så kände jag att jag hade gjort rätt val. Jag ville bara se dem sitta där tillsammans. Emilia och hennes pappa. Det var så fint.

Att han är en bra pappa är det inget att tveka om.

Jo, vi pratade med Åsa om orsaken till att detta hade skett osv. Det finns ju ingen vettig förklaring alls men hon förklarade att fostervattnet hade varit lite illaluktande.

Det kan ha berott på en infektion eller liknande. Vi hoppas faktiskt att det var så för det är mer en orsak än att det inte var något fel alls.

Moderkakan kom ut nästan direkt efter att lilltjejen kommit ut så, det gick snabbt och relativt smärtfritt.

Jag sprack inte heller, jätte skönt.

Upp efter en stund och kissade vilket gick jätte bra. Visst kände jag i kroppen att jag hade fött barn precis men så himla jobbigt var det inte.

Det jobbigaste som sagt var att vårat älskade barn inte lever.

Vi bestämde att vi båda ville försöka sova den natten så vi bad sköterskorna att ta våran älskade dotter. Hon hade kunnat få vara inne hos oss hela natten men Jimmy tyckte det började bli läskigt när hon började bli kall. Jag förstår att han kände så även fast jag skulle kunna ha henne vid mitt bröst för all evighet. 

Fick byta rum också efter att vi sagt god natt till våran kärlek, vi skulle få dubbelrum så att Jimmy också fick en säng.

Rummet var stort med både toalett och dusch, lamporna var släckta och det enda som lyste var 4 ljus i fönstret. Det var så fint.

Bara Emilia fattades.

Jag bestämde mig för att ta en dusch och duscha av mig det mesta. Inte för att jag var spec smuttsig utan för att duscha av mig allt annat. Känna en del av smärtan rinna av mig. 

Jimmy bar in två av ljusen in i badrummet åt mig och släckte lamporna.

Bröt ihop i duschen igen. Denna gången stod jag ju faktiskt där utan mage, utan mitt barn, utan lyckokänslor. Nu var jag bara fylld med tomhet. Ren och skär tomhet.

Visst var jag fylld med kärlek. Kärleken till Jimmy och vårat gemensamma barn, men känslan av att hon inte finns ibland oss ... det gör mig bara så tom.

Det går inte att beskriva.

Jimmy kom iaf in till mig i duschen och skrubbade mig på ryggen och kramade om mig. Det är en sån tur att han var där. Han stöttar mig så himla bra, vi stöttar varandra så himla bra.

Det är vi som är mamma och pappa nu.

Mamma och Pappa - det är rätt stort.

Efter duschen iaf så kom nattsköterskan in och tog bort all tejp och sådant ifrån min rygg. Jag fick alvedon och sömntablett så att jag skulle kunna slappna av.

Jimmy som inte kunde sova gick ut i korridoren och sa till att han faktiskt ville ha en radio, "ni har ju faktiskt en i personalrummet" hade han tydligen sagt.

Det gick nästan fortare om man gick ut i korridoren och tog tag i någon och sa vad man ville ha. Ringde man på klockan så tog det längre tid.

Sköterskan jag / vi hade på natten borde byta jobb. Hon verkade inte gilla att vara där plus att det kändes som att hon blev besvärad över att jag ville ha alvedon osv. Hon hade nog hellre velat sitta i en soffa med en kopp kaffe. Inte alls som Åsa. Den snällaste av allihopa. Vi är otroligt tacksamma för att få haft henne som barnmorska. All tid hon gav oss, all tid hon spenderade med oss, det är obeskrivligt. Hon var verkligen värd rosen hon fick av oss.

Vi somnade iaf och vaknade tidigt på torsdags morgonen (5/3).

Vaknade gråtandes som morgonen innan. Det kommer jag nog göra ett tag. Man vaknar upp till en verklighet där man inte vill befinna sig, den verkligheten man hellst av allt skulle vilja radera ur minnet för gott.

Frukost fick vi, den var väl inte så spec god men, klart vi åt.

Pappas fru Gunilla som jobbar uppe på Amningsmottagningen kom ner till oss för att prata lite osv. Det var skönt att få lite sällskap på morgonen.

Samtidigt så fick jag tabletter mot amningen, så att mjölken skulle sluta produceras. Skönt att man fick de så tidigt så man slipper allt vad spännda bröst heter osv.

Gunilla stannade ett tag och sedan gick hon upp till sitt jobb.

Efter att Gunilla hade gått så bad jag om att få träffa Emilia. Klart jag fick det så, jimmy som valde att inte vara med gick ut ett tag för att möta mamma som skulle komma ca 45min senare.

Sköterskan kom in med Emilia och jag tog upp henne i min famn och satte mig i sängen. Mitt hjärta. Vårt älskade barn.

Jag vet inte hur jag ska förklara men jag kände hennes närvaro när jag höll i henne. Talade om för henne hur mycket jag älskade henne och hur ledsen jag var för att det hade blivit så här. Satt och tittade på henne bara, långa stunder, hon är ju så vacker. Det blev mycket pussar och gosningar med hennes händer. Fixa kläderna vid ett antal tillfällen också, våran tjej var ju rätt smärt så, kläderna var ju lite stora.

Skulle jag bestämma skulle jag aldrig lämna henne men jag visste att Jimmy och mamma var på väg så jag pratade med sköterskan om att lämna henne tills det var dags att ses igen.

Sa ytterliggare tusen gånger hur älskad hon var sedan pussade jag henne och la ner henne i sin korg. 

Att se henne rullas iväg, det är så .... smärtsamt.

Mamma och Jimmy kom iaf tillbaka och vi pratade lite samt tittade på alla bilder som mamma hade framkallat från dagen innan.

Bilderna som jag nu inte släpper ifrån mig. Bilderna som jag nu tittar på varje morgon när jag vaknar och varje kväll innan jag somnar. 

Älskade barn.

Vi hade fått en tid till att träffa en diakon i sjukhuskyrkan. Margit hette hon.

På vägen ner dit så träffade vi en doktor. Tydligen hon som hade tagit fostervattensprovet i magen på mig. Jag kände inte alls igen henne. 

Min reaktion när Jimmy och mamma frågade om jag kände igen henne var ungefär: "Nej det gör jag inte, kan vi gå vidare nu?!"

Mötet på 1timme gick rätt fort. Vi pratade om känslor och mycket om hur vi vill att begravningen skall se ut. Vi hade kommit så långt iaf i tankarna att hon skall ligga i kista under begravningen som skall vara för oss närmaste. Sen om resten av släkt osv vill komma så får de göra de efter. Jag vill kunna välja om jag vill åka därifrån innan bara. Vill kanske inte träffa alla.

Efter begravningen skall hon kremeras. Hon ska få en gravsten. Den finaste gravstenen av alla.

Bestämde att vi skulle ses igen på måndagen den 9/3. Egentligen är det för att prata lite runt i kring begravningen osv men också för att vi skall träffa Emilia. Hålla i henne och ge henne den kärlek vi kan. Älskade.

Jag och Jimmy tände ett varsitt ljus för henne innan vi lämnade kyrkan och promenerade vidare till apoteket.

Monsterbindorna behövdes ju inhandlas oavsett.

Gick sedan tillbaka till vårat rum på förlossningen för att kuratorn skulle komma vid 13:15. Hon kom och vi satt och pratade om lite allt möjligt. Fick en ny tid hos henne så skall tillbaka och träffa henne efter att jag träffat diakonen på måndag. Åsa sa att hon skulle träffa oss då också så, jag hoppas hon inte är upptagen då. Stödet ifrån henne ger/gav oss nog alla kraft.

Kuratorn gick och in kom en läkare som började prata om sjukskrivning osv. Det är så jävligt att jag får vara hemma 1månad men att försäkringskassan "kan gå med på att jag får vara hemma 2".

Tror de att på 2månader så läker såret efter vårat förlorade barn?

Jimmys reaktion var väl: "Nästa gång är det inte en chipshylla i en mat affär i södertälje som brinner utan försäkringskassan!".

Jag kan hålla med han. De sitter där och anser en massa saker men sen om de själva skulle hamna i situationen så skulle de säkert sjukskriva sig längre för att de kommer också förstå att 2månader inte räcker. Blir bara så sur och ledsen. Jag som jobbar med små barn, ska jag behöva gå tillbaka och känna att, vårat barn kunde vara i samma ålder om några månader?

Det är sjukt.

Läkaren skrev också ut sömntabletter till mig samt värktabletter.

Inget utav de kan döva min sorg men de hjälper mig att somna iaf. Just nu vågar jag inte somna utan de heller för jag är så otroligt rädd att jag skall drömma mardrömmar. Jag vill inte ens drömma, ingenting, önskar man kunde sova utan att drömma men, det går ju tyvärr inte.

Läkaren som jag sen ska på återbesök hos gick och vi började känna att vi faktiskt vill åka hem. Vi bad sköterskan att hämta våran dotter sista gången innan vi skulle åka hem. Jag sprang in på toaletten och borstade tänderna och hörde att de kom inrullande med henne. Det kändes så naturligt på något sätt. Där kom våran dotter in till oss, hennes mamma och pappa. Även mormor Monica var där.

Jag tog upp henne i min famn och satte mig i sängen och tittade på våran älskade. Jimmy satte sig brevid oss och där satt vi. Familjen. Vår familj.

Mamma fotograferade oss och mitt i denna sorg fick jag fram ett leende. Leendet som bevisade att jag verkligen är glad över våran dotter. Stoltheten. För det är vi, vi är verkligen hur stolta som hellst av att vara föräldrar till den finaste ängeln.

Vi gick in med henne till besöksrummet, kunde vara fint att ha några foton på oss i en annan miljö än inne på rummet. Bilderna blev riktigt fina.

Vi båda pussade henne på kinden och kände att nu måste vi säga hej då så länge, vi ska ju trots allt komma tillbaka. Hon får snart träffa sina föräldrar igen.

Rättade till hennes kläder och lade ner henne i sin korg igen, pussade henne på handen och viskade att jag älskade henne.

Sköterskan tog och gick ut med henne och vi andra, Jimmy, jag och mamma tog några andetag.

Nu ville vi hem.

Vi plockade ihop alla saker, kramade de vi skulle krama och sökte kraften att kliva ut ifrån rummet. Nu var det dags att åka ifrån våran dotter som vi ändå ska återse om någon dag men, man behöver kraften.

Det gäller att vara rätt stark. Inte stark så som i att "nu ska jag inte gråta" utan stark för att våga ta steget utifrån den lilla tryggheten och alla människor som fanns där för oss mitt i allt.

Kom ner till garaget där bilen stod och där stog vi, jag och Jimmy. Det var inte som vi hade tänkt oss. Vi fick åka hem själva utan vårat älskade barn.

Mamma körde hem oss via Jimmys brorsdöttrars mammas café där han hämtade 3 mackor. När vi kom hem kramade vi om varandra allihopa innan mamma körde vidare hem.

Vad vi gjorde när vi kom hem är mest suddigt. Det vart bara så himla jobbigt.

Jimmy ville inte se "det där jävla skötbordet" och jag var tvungen att stänga dörren in till stora garderoben där de flesta av sakerna är. Vi har bestämt att vi ska ha sakerna kvar ett tag och sedan när vi är mogna och färdiga med de så ska vi plocka ner det. Jag skall ta en dag när mamma är hemma. Sortera allt som antingen ska hem till henne och de som ska tillbaka till min morbror. Jag vill att när jag har sorterat klart och fixat att allt ska iväg direkt och inte stå "klart att hämtas" i flera dagar. Blöjor och sådant användbart ska jag ge till 2mammor i min mamma grupp.

Det kanske låter snabbt men jag har planerat att gå dit på onsdag och berätta varför jag inte kommer fortsätta gå dit.

Berätta att jag och Jimmy är stolta föräldrar till Emilia.

Emilia som var 49cm lång och vägde 2760g.

Hennes fötter är fortfarande stora, nu 7,5cm långa.

Hon var så himla vacker.

Känns bra att ta steget att berätta för de så att alla där slipper fundera varför jag bara uteblivit.

Torsdagen tänkte jag också "passa på" att åka till jobbet med mamma för att berätta. Får sms och de ringer nästan varje dag och undrar hur jag mår.

Jag svarar inte.

Vad skulle jag säga?!

Nej, jag väntar till torsdag.

Varför jag väljer att berätta för de som ändå är runt i kring mig är för att då kan jag sluta tänka på dom och bara fokusera på min familj.

Min Emilia och Min Jimmy.

Vi behöver tiden för varandra, tiden att tänka och fundera. Det är lättare att göra det när man kan koppla bort allt runt i kring.

Dagen gick och tillslut gick vi och la oss.

Jag tog min sömntablett för utan den vill jag inte somna.

Vi vaknade vid 10:30.

Båda hade somnat runt 00:00 så vi fick sova runt 10h vilket var mycket bra för oss båda.

Vi åt frukost tillsammans och så mycket mackor och yogurt har det nog aldrig gått åt tidigare. Vi var så hungriga.

1nästan hel yogurt gick åt, ½paket chrunchy müsli och ett helt paket med mackor.

Aldrig förr har frukost varit så gott.

Jimmy kände att han ville åka till sina föräldrar sen vilket jag förstod så jag ringde mamma och bad henne hämta mig.

Hon och min moster kom och hämtade mig så att jag kunde sova hos mamma.

Jimmy valde att åka tunnelbana. Han ville rensa huvudet och se annat folk.

Kom hem till mamma och satte mig i köket. Micaela och Gurra skulle komma förbi en snabbis för att ge mig styrke kramar och de värmde. De fick se bilderna på våran vackraste.

Mitt i all sorg ser jag ändå ett ljus - våran dotter. Jag blir ju glad när jag tänker på henne samtidigt som jag blir tom. Men hon kommer bli världens finaste storasyster en dag, det vet jag.

Min bror kom även hem till mamma för att äta middag. Jag åt pajen som M och G hade med sig, hur god som hellst. Inte för att jag kände exakt vad den smakade med tanke på att tankarna vandrade iväg men jag vet att den var god för M kan verkligen laga mat.

Efter maten la jag mig i soffan och somnade. Sov jätte skönt faktiskt men vaknade efter ett tag och kände mig helt borta och extremt illamående.

Gick på toaletten och sedan in på rummet. Tog en sömntablett och la mig i sängen.

Mamma kom upp och vi satt och pratade ett bra tag. Hon visade mig kläderna hon hade köpt åt Emilia för hon visste trotts allt att vi skulle få en flicka.

Hur söta kläder som hellst och rosa var de också. De var så fina. Vek ner de fint i påsen igen för att vi skall kunna lägga ner det i "spara" lådan. Allt ska nämligen sparas till det syskon som kommer att komma.

Tittade på bilderna på våran ängel och sedan somnade jag efter ett tag.

Vaknade mitt i natten av att jag hade drömt om henne, tårarna rann men jag somnade snabbt om igen. Hon finns alltid hos mig.

Klockan blev 9 på morgonen och jag vaknade av att jag behövde gå på toa. Gick upp och åt frukost och sedan skjutsade mamma hem mig. Vi gick in och så frågade mamma vad jag skulle göra när hon hade åkt.

"Jag tänkte väl vika in de rena kläderna och så, sen vet jag inte mer". Hon frågade om jag ville ha hjälp och lite sällskap vilket jag självklart ville så, mamma satte igång med att diska och jag vek in Jimmys och mina rena kläder. Det såg ut som jag vet inte vad här hemma innan. Visst att jag hade tänkt att skita i att städa osv för att just nu bryr jag mig verkligen inte men, det var skönt att få det lite rent och känslan av att vilja vara hemma blev starkare. Mamma åkte hem och jag öppnade garderoben. Plockade ner alla mammakläder i en kasse och ställde in den i den stora garderoben. Jag behöver inte de längre.

Att få göra en sak i taget är rätt skönt. Det har gått så fort det vet jag, för 3dagar sedan födde jag en flicka, nu står jag hemma och funderar över hur, var och när jag skall plocka bort allt.

Men vi gör det i våran takt.

En sak i taget.

La mig i sängen för att blunda lite innan Jimmy kom hem, hann precis somna så klev de innanför dörren. Så skönt att han kom hem. Jag behöver han verkligen nu, Vi behöver verkligen varandra.

Det är vi två som är i samma situation, det är vi två som är föräldrar åt Emilia, det är vi två som skall klara oss igenom detta tillsammans.

Med hjälp av våra närmaste och Prinsen Vinsen.

Nu har vi tillsammans gjort i ordning ett bord åt Emilia.

Ett jätte fint fotografi på henne som står emellan hennes gosedjur.

Framför står två ljus som hennes mamma och pappa skall tända varje kväll.

Alla tankar går till henne.

Jag älskar er!

Världens sötaste och vackraste familj.Ett ljus för Emilia står och brinner här hemma varje kväll.

älska

Emilia va verkligen den sötaste flickan och jag är glad att jag fick träffa henne. Ni finns i mina tankar och jag och min familj finns här för er.



kram <3

vilken text, så ordagrann och får en verkligen att känna att man var med varje steg.. och ni tre, en jätte fin familj :) en stark sådan! Vi är glada att vi fick se hennes söta jag..





All värme och kärlek till er! Vi finns här!<3

älskade vän,de finns inga ord..

du har fött den finaste flickan,ett ljus är tänt för er fina flicka..

tänker på er varje dag..

många kramar sara

Mina tankar finns hos er.

Vilken vacker dotter. "de vackraste världen nånsin sett". En bamse kram sara mamma

Vilken vacker dotter. Det vackraste världen har sett. Varm kram . saras mamma

Hej Lina. Jag har läst din blogg ett par månader och följt din resa en bit.. Och jag vill bara skicka varma kramar från en gammal vän från lång tid tillbaka.

Det är vackert det du skriver, och jag tänker på dig. Kände att jag var tvungen att låta dig veta det. Kramar från Bella (Bjurling Willis)

Vilken fin människa du är!Blev helt rörd av er historia.Tänker på er o Emilia!Beklagar verkligen o önskar er all lycka!Kram Mette

Tänker på er.

Känner att jag måste kommentera när jag läst din blogg så mycket och länge.

Finns inga ord men vill bara säga att jag verkligen blivit berörd av det du skrivit och att jag tänker på er.

men söton!då bakar jag en till om ni vill ha=) eller ngt annat som önskas?Lasagne?eller kanske mina berömda canneloni?

Ja, syrran (Lela) är verkligen en hejare på att laga paj!

Jag tände precis ett ljus för er! Mina tankar ägnas åt erhela tiden!

jag vill bara sända en tanke å beklagar verkligen

=')

Finaste familjen.

Hoppas att mi får svar snabbt och att dagarna går frammåt. Vi tänker på er hela tiden med tårar av lycka och tårar av sorg.

Kraaaam <3

<3

gud va rörd jag blir.

blev helt inne i texten, tårarna rann



önskar er all lycka till i framtiden!

Grattis till din fina ängel. Jag är med mamma till en vacker ängla dotter föd den 25/3-09..

Tårana riner när jag läser din blogg. Jag känner igen mig i dina känslor.. Massor med styrke kramar

Från Holly och ängel Robin

Massor med värme från mig till er och Emilia!

Grattis till er vackra dotter, vad tråkigt att hon inte fick bli här på jorden. Ni är de bästa av föräldrar som gör allt ni kan för henne, glöm aldrig det!



Hon sitter på ett luddigt moln med sina änglakompisar och tittar ner på er och är lika stolt över er som ni är över henne.



Stora kramar.

Jag beklagar verkligen de som hänt er. Herregud, tårarna kommer fortfarande. Beklagar ännu en gång. Kram Linda

vi har samma historia, men ändå inte. så mkt känns som det är jag som kunde ha skrivit det för idag många år sedan.....jag lider med dig, för jag har varit i samma helvete.



vilken fin familjebild!

Jag har läst hela din berättelse nu och jag kan säga att jag blev faktist väldigt ledsen, ni var så nära slutet. Beklagar verkligen sorgen. Du vill kanske inte svara på denna frågan, men jag undrar Vet ni vrf eran Emilia dog? Du behöver absolut inte svara om det är jobbigt. Önskar dig alla lycka till :)<3

Hej.. Jag läste precis hela ditt inlägg och mina tårar kan inte sluta att rinna :( Jag beklagar, förstår att inga ord i världen kan få det att kännas bättre eller lättare. Jag blir ordlös, jag vet inte vad jag ska skriva förutom att jag tänker på er och känner med er. Det är så orättvist, så sorgligt. Jag önskar er all lycka i framtiden <3 Hon var verkligen otroligt söt. Hon lever med er, varje dag, varje minut, hon är hos er <3



massor av kramar.

Hej.. Jag läste precis hela ditt inlägg och mina tårar kan inte sluta att rinna :( Jag beklagar, förstår att inga ord i världen kan få det att kännas bättre eller lättare. Jag blir ordlös, jag vet inte vad jag ska skriva förutom att jag tänker på er och känner med er. Det är så orättvist, så sorgligt. Jag önskar er all lycka i framtiden <3 Hon var verkligen otroligt söt. Hon lever med er, varje dag, varje minut, hon är hos er <3



massor av kramar.

Herregud, tårarna bara forsar här..

Spelar ingen roll vad jag säger egentligen för det blir ju aldrig de som det skulle varit. Jag beklagar sorgen från botten av mitt hjärta och beundrar er som är så starka!

Jag vet inte vad jag ska säga..

Jag har en döfödd lillebror som skulle egentligen blivit 11 år i september.

Jag känner ingenting, för jag var så lite och var bara 5 år och visste inte så mycket. Men jag tänker att jag kunde ha haft en springande liten kille och retas med lite.

När du skriver så ordagrant, så är det nog precis min mamma kände oxå.



Det är bra att ni har det bra nu!

Hittade precis din blogg och jag måste säga att hon är sjukt söt!

Min dotter föddes också på en onsdag, med en vikt på 2760 gram. Lilly var dock en cm kortare. Jag hoppas att våra döttrar leker fint i himlen..