.

Det enda jag ser när jag blundar är den dagen som vi kollade ifall Emilia levde eller inte.

Hur jag tar telefonen för att ringa sös, när jag går till bilen, när jag ringde på klockan till förlossningen.

När jag såg att hennes hjärta inte slog längre.

Hela jävla livet raseras.

Alla tankar vi byggt upp, allt vi fantiserat om.

Jag visar utåt att jag är glad men innuti är allting helt mörkt.

Jag vill inte se allt jag ser när jag blundar.

Jag vill inte känna all smärta.

Men jag måste.

Och allt blir bara värre och värre för varje dag som går, jag tänker bara mer och mer, varje timme, varje minut.

Det finns nog ingen psykolog som kan hjälpa mig just nu, inte mina tankar iaf.

Jag skulle aldrig förstöra mitt egna liv men en del är ju förstörd redan.

Jag är bara så ledsen.

Försöker hålla mig från att gråta men tillslut rinner det bara över.

Jag vill inte.