Känslor.
Jag tycker verkligen att det är jätte mysigt att träffa mina vänner som har barn men nu så här i efterhand känner jag verkligen att det är en bit av mig som fattas. Jag skulle ju också ha ammat mitt barn, myst och allt sånt.
Tomheten blir så himla uppenbar.
Jag ser ju vad jag själv hade kunnat fått vara med om och saknaden efter Emilia blir ännu större.
Att veta att man själv hade gjorde samma sak som alla andra är lite tungt eftersom att vi måste vänta ytterliggare några månader på den stunden.
Vi hade ju också kunnat haft det sådär härligt, jobbigt, svettigt, stressig, underbart som alla andra har.
Men vi får vänta.
Tyvärr.
Mina moderskänslor blir så starka i såna ögonblick.
Jag vill också!!!!
Imorgon är det jobb - nervositeten är typ hugemungus!
Kommentarer
Postat av: Mamma Melissa
Ja, visst blir det påtagligt i sådana sammanhang hur det BORDE ha varit... och det är en stor del av sorgen... förväntningarna och tankarna om hur skall SKALL vara... förstår dig såväl!
Jag valde att lägga alla de känslorna i pysslet till Antonia och Gabrielles grav. Att jag gjorde någonting för dem, liksom.
För visst är vi också föräldrar, bara på ett annat sätt.
Om ni vill så får Emilia och ni gärna vara med bland alla änglakompisarna. Ni är jättevälkomna, men förstår också om ni inte vill. :.)
Trackback
