Lördag och funderingar.
God förmiddag.
Sovit skit inatt igen, varje gång J rör mig så vaknar jag och jag börjar bli riktigt trött på att sova så himla lätt.
Kan jag åtminnstone få sova innan barnet kommer?
Spelar ingen roll hur trött jag är på kvällen heller för jag somnar inte.
Blir typ tokig.
Sen drömde jag att jag träffade en gamal klasskompis som har tagit livet av sig (?).
Sen en sak jag låg och tänkte på igår.
När man förlorar någon som i mitt fall blev Emilia så ska man gå igenom en del faser.
Chockfasen: I början när något händer känner man ofta en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Den är särskilt stark och jobbig när det händer något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar vara någon till några dagar. Under denna fas kan man reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ändå kan tankarna rusa runt och kännas snurriga och jobbiga. Man kan också reagera med att få panik och göra saker man annars inte skulle göra, till exempel skrika eller gråta offentligt, bli förvirrad och säga eller göra saker man sedan ångrar.
Reaktionsfasen: Den fasen kan vara allt från någon vecka upp till några månader. Då börjar chocken och känslan av overklighet att gå över och man börjar kunna ta till sig det som hänt. I detta stadium är man ofta förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Man kan också bli arg och förbannad och tycka att det som hänt är någons fel. Man kan få svårt att sova, svårt att äta, eller tröstäta. Man känner förtvivlan och gråter kanske mycket.
Bearbetningsfasen: Den fasen varar oftast mellan ett halvår och ett år. Då tänker man på det som hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre, man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer.
Nyorienteringsfasen: Då man är beredd att ta tag i livet på nytt och försöker lära sig leva med de erfarenheter som man fått. Man kanske börjar längta efter att göra saker som är roliga och intressanta igen. Man minns vad som har hänt, men gradvis har sorgen minskat.
"Man kan också reagera med att få panik och göra saker man annars inte skulle göra" - Aa jo tack det håller jag med om, man blir ju intvingad i en situation man inte vill vara i och försöker göra det man tror är bäst.
"Man känner förtvivlan och gråter kanske mycket" - Det gör jag fortfarande.
"Då tänker man på det som hänt och försöker lära sig leva med det" - Har jag något annat val än att leva med att vår dotter dog? Tycker inte denna mening är så himla självklar för man MÅSTE lära sig leva med det.
"Man minns vad som har hänt, men gradvis har sorgen minskat." - Det är inte sant. Min sorg blir större innuti men jag måste ju ändå tillåta mig själv att skratta och ha roligt.
Sovit skit inatt igen, varje gång J rör mig så vaknar jag och jag börjar bli riktigt trött på att sova så himla lätt.
Kan jag åtminnstone få sova innan barnet kommer?
Spelar ingen roll hur trött jag är på kvällen heller för jag somnar inte.
Blir typ tokig.
Sen drömde jag att jag träffade en gamal klasskompis som har tagit livet av sig (?).
Sen en sak jag låg och tänkte på igår.
När man förlorar någon som i mitt fall blev Emilia så ska man gå igenom en del faser.
Chockfasen: I början när något händer känner man ofta en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Den är särskilt stark och jobbig när det händer något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar vara någon till några dagar. Under denna fas kan man reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ändå kan tankarna rusa runt och kännas snurriga och jobbiga. Man kan också reagera med att få panik och göra saker man annars inte skulle göra, till exempel skrika eller gråta offentligt, bli förvirrad och säga eller göra saker man sedan ångrar.
Reaktionsfasen: Den fasen kan vara allt från någon vecka upp till några månader. Då börjar chocken och känslan av overklighet att gå över och man börjar kunna ta till sig det som hänt. I detta stadium är man ofta förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Man kan också bli arg och förbannad och tycka att det som hänt är någons fel. Man kan få svårt att sova, svårt att äta, eller tröstäta. Man känner förtvivlan och gråter kanske mycket.
Bearbetningsfasen: Den fasen varar oftast mellan ett halvår och ett år. Då tänker man på det som hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre, man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer.
Nyorienteringsfasen: Då man är beredd att ta tag i livet på nytt och försöker lära sig leva med de erfarenheter som man fått. Man kanske börjar längta efter att göra saker som är roliga och intressanta igen. Man minns vad som har hänt, men gradvis har sorgen minskat.
Att förtvivlan känns mindre vet jag inte. Snarare så att jag har mer ångest nu. Tror att det är svårt att sätta fingret på exakt vilken fas man är i då alla verkligen går in i varandra.
"Man kan också reagera med att få panik och göra saker man annars inte skulle göra" - Aa jo tack det håller jag med om, man blir ju intvingad i en situation man inte vill vara i och försöker göra det man tror är bäst.
"Man känner förtvivlan och gråter kanske mycket" - Det gör jag fortfarande.
"Då tänker man på det som hänt och försöker lära sig leva med det" - Har jag något annat val än att leva med att vår dotter dog? Tycker inte denna mening är så himla självklar för man MÅSTE lära sig leva med det.
"Man minns vad som har hänt, men gradvis har sorgen minskat." - Det är inte sant. Min sorg blir större innuti men jag måste ju ändå tillåta mig själv att skratta och ha roligt.
Nu städa :)
Kommentarer
Trackback
