.

En släkting till mig ligger i respirator och jag funderar lite på om han kanske förberedde sig på det innan.

Han visste att han skulle opereras och att utgången är lite sisådär.

Hade jag varit tvungen att operera mitt hjärta så hade jag nog planerat in att kanske försvinna efter men, att det var ett plus om jag kom tillbaka.

Undrar om han kände sig ensam innan?

Döden alltså.

Jag vet inte.

Det känns som att jag har något emot den just nu.

Ibland kan det vara bra för att slippa lidande och sådant men, det är inte värt att låta folk dö innan de ska.

Sen blir jag ledsen om jag inte hinner träffa personen innan.

Jag vet att kontakten har varit lite hit och dit men, vi är släkt.

Som med Emilia.

Hon dog innan hon fick leva utanför magen. Henne kände jag innan hon dog.

Min kusin som dog av sjukdom. Vi smsades dagarna innan han dog.

Min mormor (gamel mormor). Hon bröt något ben, jag skulle kommit och hälsat på henne men blev sjuk så jag fick avboka. Hon dog. Innan jag fick träffa henne en sista gång.

Många saker gör skit ont.

Jag vet att alla tar hand om varandra där uppe men det räcker inte.

Det räcker inte för att det ska sluta göra ont.

Det är alltid några som kommer saknas.

Innan Emilia dog så tänkte jag inte så mycket på döden.

Eller jo, men det gjorde inte lika ont.

Nu kan jag bara tänka på henne eller min kusin så börjar jag gråta.

Det gör verkligen sjukt ont.

Och sen det här med begravningar.

Jag vill inte gå på begravning.

Jag kan sitta utanför och gå in sen. Själv.

Ångesten smyger sig innanför min hud och usch, nej, jag vill inte.

Därför så tycker jag att döden kan hålla sig borta från mig ett tag.

Jag vill liksom inte snudda vid den.

Inte på flera år.