.

God morgon.

Vaknade 07:30.

Plockat ner alla Emilias saker / kläder i 2st kartonger samt lagt ner alla blöjor osv i 2kassar.

Ska ju ge en kasse till Sara och en till Malin. 

Går ner och möter de utanför mammagruppen.

De som jobbar där verkar ju bli så obekväma i mitt sällskap just nu så, jag stannar utanför.

Suck.

Varför ska de känna så för?

Att de inte vet hur de ska hantera denna situation ska väl inte drabba mig?

Blir bara så trött.

Tomt.

Att plocka ner sakerna känns riktigt konstigt.

För tre veckor sedan var man glad för att man var gravid och att livet var toppen, vi såg fram emot vår bebis och allt var som sagt bra.

Att nu efter tre veckor ställa sig och plocka ner allt igen, det är en sådan oförklarlig känsla.

Badrummet är inte lika glatt längre.

Visst får man mer plats till annat men, det är inte annat jag vill ha utan jag vill ha Emilia.

För exakt två veckor sen föddes vår dotter.

Veckorna har bara rusat iväg.

Ljusen på hennes bord brinner hela tiden.

Det är som att hon lever med ljusen.

Älskade barn, jag önskar att du var här och skrek och förde ett massa liv.

Då vet man att man själv lever.

Skulle göra vad som hellst för att byta med en skrikig och kräkig bebis.

Vad som hellst.

var 3e dag, inte för ofta, så är chanserna störst ;)

om man nu kan hålla sig ?

<3, vi kan ha en pajlagarkurs samtidigt som den där kladdkakekursen vi skulle ha =)

big love! och jag förstår att du skulle byta all tystnad "med en skrikig och kräkig bebis".. <3





vi har också ett ljus tänt.. som visserligen brinner ut ofta men då tänder vi ett nytt för er tre, din familj!