Snart är det juni.
I juni skulle Emilia vara 2månader.
I sommar skulle vi åka till skärgården tillsammans med mormor Monica.
I sommar skulle vi ha pick nick med mamma gruppen.
I sommar skulle vi grillat hos mormor M med en liten knodd liggandes i vagnen i skuggan.
I sommar skulle hon haft söta kläder som klänning eller kjol.
Hon skulle använt sin jordgubbsmössa.
Allt gör så himla ont när man ser/ tänker på det vi skulle gjort.
I sommar tex så fyller mormor M år och vi skulle säkert kalasat där.
Emilia skulle få åka motorcykel med sin morfar när han tagit kortet.
Efter sommaren så kommer dagen hon skulle varit 6månader .. det är långt bort men ändå inte. Snart 3månader jag födde henne ju. 3 månader, tiden går så fort även fast det känns som igår.
Sen efter några månader är det jul.
JULAFTON.
Då skulle det varit hennes första jul och hon skulle ha överrösts med julklappar och kärlek.
Det gör fruktansvärt ont alltså, det är så tomt och jag vet egentligen inte hur jag kan ta mig igenom detta.
Mitt barn har liksom dött.
Dött.
Det är sjukt att ens behöva tänka så.
Det är ju inte meningen, det är liksom äldre som skall dö och inte små barn med hela livet framför sig.
Men jag är inte ensam.
Det finns hur många mammor och pappor i samma situation som oss.
På ett sätt känns de som nära vänner även fast jag inte känner personerna. Det kan bero på att man upplevt samma sak?
Vi har upplevt samma sak, våra barn har dött.
Dött, det låter så himla "grovt". Visst de har ju det men det känns lättare att säga att de har gått bort.
Våra barn. Våra änglar.
Jag mår ju innerst inne skit just nu.
Jag gråter när ingen ser.
Jag kan börja gråta när som hellst.
Är jag verkligen så stark som alla säger?
Jag känner mig inte så stark iaf.
Jag skulle vilja gräva upp hela kyrkogården, göra den i miniatyr och ha den i vardagsrummet.
Vill ha vårat barn i min famn oavsett om hon är i en urna eller inte, då kan jag vara lugn.
Visst, hon har en jätte fin plats osv men VAD I HELVETE, ALLVARLIGT.
Hur fan kan man låta en människa gå igenom allt detta?
Det är så hemskt.
Om det finns någon gud eller liknande så är han iaf inte snäll som alla påstår att han är.
Många sitter och ber om mat på bordet, ska jag behöva be om ett levande barn?
Suck.
Det är otroligt hur ledsen och trasig man egentligen kan känna sig som människa.
Jag vet att när det väl är en bra dag så ser jag framåt osv osv, men när jag är där jag är just nu så mår jag inte bra.
Vill bara gräva ner mig i min säng och vara liten.
Jag vill bara ligga kvar, sjukanmäla mig och vara hemma, ta en promenad till graven och gå hem igen och lägga mig.
Men det går inte.
Nej du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns.
Ge mig Emilia.
