3/3 - 2009, Svåraste dagen av alla.
För exakt år sen så försvann en del av mitt hjärta just denna dag.
Emilia dog i magen och vi åkte hem med ångest, förtvivlan och med vetskapen om att dagen efter skulle jag föda vårat döda barn.
Att bara veta att det är denna dagen vi hade pappa och en släkting på fika och att de sen körde oss till sös, det suger.
Att bara veta att vi gick in på förlossningen utan en tanke på att hon faktiskt inte levde, det suger.
Suck.
Vår lilla prinsessa skulle ju varit ett år i morgon.
1år.
Medans alla andra planerar sina barns första kalas så planerar jag vad jag ska köpa till graven.
Jag har planerat morgondagen, Emilias 1års dag.
Vi får inte ge några paket eller kärleksfulla kramar, vi får äta kaka själva och fantisera om hur stor hon hade varit.
Det alla andra har, har inte vi.
Vi har inte Emilia här utan måste förhålla oss till det.
Kan ni förstå hur svårt det är?
Jag skulle verkligen ha viljat uppleva Emilias första födelsedag.
Hon skulle haft nya fina kalaskläder på sig, hon skulle fått ta emot så himla mycket.
Inte bara presenter utan kärlek.
Vår lilla tjejs första födelsedag. Det är ändå något speciellt.
Får hoppas att buketten till graven är fin iaf, annars går mitt hjärta sönder ännu lite mer.
För ett år sen skrev jag:
Det vågar jag inte ens tänka på. Att sitta själv hemma utan riktig hjälp just i den stunden.
Ni borde förstå varför jag är emot skituppfinningar som Angelsounds. Och jag står för det.
Morgondagen kommer säkert vara ännu jobbigare men på ett sätt är jag tacksam att lite är uppdelat så att inte allt är på samma.
Idag dog hon, det vet jag och det är det jag tänker på.
Imorgon föddes hon men hon dig inte samma dag.
Det är därför vi har ett annat datum på gravstenen.
Vi utgick ifrån att hon dog idag och föddes i morgon.
Kanske svårt att förstå för andra men, vi gjorde det valet.
En sak vet jag iaf.
Jag älskar Emilia högre än alla berg, lägre än de djupaste sjöarna, längre bort än oändligheten.
Hon är vårat första barn och ja, hon är mer delaktig i vardagen nu än någonsin.
Jag älskar dig.
kramar om
Jag vet precis hur du känner dig just nu och det är inte en rolig känlsa. Den är jobbig, svart och oerhört tuff! Jag kände precis likadan den 29 december då det var 1år sen min Meja dog. Men sen när hennes 1årsdag närmade sig så var inte tankarna lika mörka och jobbiga längre, på något konstigt vis så kände jag mig glad att även om jag måste fira min flickas 1årsdag vid hennes grav så får jag endå fira den med henne :) Visst var dagen väldigt jobbig, men jag kände även glädje den dagen :) Mejas 1årsdag var den 1 januari :) Många kramar!
Oj, kan inte ens föreställa mig vad de är ni gått igenom.. Förstår att de fortfarande känns tungt vissa dagar. Men hon finns nog med er. Shit, bara av att läsa detta blir man tårögd. Hoppas ni har de bra.
