.

Ingenting är väl viktigare än att Bönan lever i slutändan?
Första gången jag såg B var den inte mer än någon mm, igår var det runt 20cm tror jag.
Det var en bebis.
Spännstiga ben som sin syster hade den iaf, det han jag se.
Även om besöket bara tog någon min och ul´et var kortare än kortast hann jag se det viktigaste.
2ben som sprattlade, 2 armar, mage, huvud, navelsträng och ett tickande hjärta.
Jag blir helt varm inombords när jag tänker på att den där lilla saken har ett gympa pass i min mage.
Jag blir varm men samtidigt orolig fast det är ingenting jag vill vara.
Vill kunna tänka positivt och bara vara glad men det går inte, hur mycket jag än vill, för någonstans gnager oron, ångesten och förtvivlan. Förtvivlan om att det ska hända igen.

När vi klev in på Huddinge igår så kom jag på att jag hade samma jacka som är vi skulle åka in med Emilia.
Jag påpekade att om det hände nu igen så skulle jag slänga jackan.
Otursjackan.
Men det hände inte.
Som tur var.
Fast jag tror att jag ska slänga jackan ändå. Den påminner, den gör ont fast den är varm och skön.
Innerst inne gillar jag den inte.
Skitjacka.
Om jag kan skylla min dotters liv på en jacka så är det bra för jag kan inte skylla det på något annat så.


Men nu ska jag lägga upp en bild på härligheten.
V.18 nu mina vänner, snart hälften.