Okej, på allvar!
Jag jobbar som barnskötare och jag älskar verkligen mitt jobb.
Alla mina barn.
Mina gullisar.
Att se hur de utvecklas och är egna personer.
Att veta vad de gillar och vad de ogillar.
Att veta hur fort de somnar och hur fort de vaknar.
Att veta vems kläder som är vems och vilken napp som tillhör vem.
Att veta hur man kan få barnet glad när det när ledset.
Att veta vems gråt som låter på just det speciella sättet.
Att veta vem som älskar yogurt och russin.
Att veta vem som kladdar extremt vid maten.
Alla små saker man vet om barnen gör verkligen dagen till vad den är.
Att känna barnen och att de känner mig.
Jag tror att det är det bästa med jobbet.
Att få en kram ibland, bara sådär.
Att få en klapp på armen.
Mitt jobb är otroligt roligt men också otroligt krävande.
Man har ju faktiskt med föräldrarna att göra också och nej, de är inte helt lätta alla gånger.
Tro mig. Jag är också förälder och försöker verkligen att tänka att "Vincent är inte enda barnet på förskolan" fast jag egentligen skulle vilja.
"Varför har Vincent ett blåmärke i pannan?!" är bara ett tex.
Och nej, jag behöver inte oroa mig för barn slår faktiskt i huvudet. Det är ingen big deal men, jag kommer på att tänka såna tankar som föräldrar som inte själva jobbar på förskola.
Knäppt.
Men till saken.
På jobbet så gör man mycket mer än bara är med barnen.
Det är grupper, möten, ansvarsområden, en massa måsten.
Och jag tjänar skit.
Det är knappt värt om jag inte ens kan leva.
Blir sjukt leds alltså.
För jag vill jobba kvar.
Valet och kvalet på sista tiden.
Får se hur framtiden blir.
Men jag hoppas på det bästa.
Gör det ni med!
Kommentarer
Trackback
