För 3år sen.
För 3år sen kände jag sista rörelsen.
För 3år sen dog Emilia i min mage.
Jag minns när jag ringde till sös för att jag ville komma in på koll.
De trodde inte att det var någon fara men jag sa att jag verkligen ville kolla.
Jag tillhörde ks men insisterade på att få komma till sös då jag inte tänkte åka någon annan stans.
Ringde mamma så att hon kunde möta upp oss.
Pappa skulle köra hem sin morbror.
Det är väl klart att man inte tror att ens barn är dött även fast man åker in för att kolla just det men, så var det.
Från den ena dagen till den andra.
Ha ett dött barn i magen.
Känslan av att vara gravid är inte lika mysig då.
Snarare blir det till någon typ av frustration över att barnet är kvar.
Frustration, ångest, rädsla, ledsenhet, kärlek men även ett uns förväntansfullhet eftersom att man ändå ska få träffa sitt barn.
Fast det är dött.
Jag kan tänka ibland att jag haft 2 barn i magen och att ja, det första dog.
Tänk er själva att ett barn dör i er mage.
Hur fan går det till?
Hur är tanken att man ska klara av det?
Det finns ingen som hellst plan på hur man ska gå vidare efter det utan man får göra som man själv har lust med.
Allt annat finns det en "handbok" för men inte när ett barn dör.
Emilia skulle varit stor nu och hon fattas här.
Varje dag.
Vi har iaf varit vid graven idag.
Jag , Vincent, Sarah och Wilmer.
Det var verkligen skönt att komma dit.
La dit hjärtat av rosor och sen ett rött stenhjärta som hennes mormor köpt.
Ljus tände vi också och jag hoppas de fortsatte att brinna och inte slocknade.
Att gå från graven en dag som denna är ganska jobbigt.
Att veta att jag lämnar henne.
Rädslan av att någon kan komma och förstöra.
Ibland önskar jag att det fanns elstängsel runt hennes grav för det försvinner saker tyvärr.
Men men, nu har jag fått ur mig en del.
Måste bara säga det att idag känner jag mig inte så ledsen, mest tom.
Jag vet knappt vad jag känner.
Klart jag är ledsen och känner en otroligt sorg men jag har knappt gråtit.
Nu ska jag iaf dricka kaffe, lägger in en bild på graven snart! <3
Kommentarer
Postat av: mamma
Kram!
Postat av: Anonym
<3 stor kram på er!
Postat av: stina
det var jag som skickade kramen
Postat av: Carolina
Hej! Sänder dig en styrke kram. Har följt din blogg sen jag själv blev änglamamma, augusti 2009. Som du skriver, så finns det ingen handbok hur man ska gå vidare. När jag läste att dem tar saker från graven, blir jag så förbannat upprörd! Hur tänker man?? Din blogg har hjälpt mig mig att gå vidare i mitt personliga sorgearbete. Idag är jag 30 år, nybliven mamma till en liten son. Ta hand om er! Kram
Trackback
