Fan vad ledsen jag blev nu då.
Bara för att jag satte mig för att läsa dagens gästblogg på Melissas sida så blev jag påminnd om hur ont det gör egentligen.
Det är en tunn linje mellan glädje och sorg och nu sprutar tårarna.
Jag vill inte ha semester på jobbet.
Jag vill inte jobba.
Jag vill inte besöka en grav.
Jag vill inte titta i ett minnes album.
Jag vill inte vara den enda som förlorat sitt barn när jag träffar mina vänner.
För där sitter jag.
Alla andra kan prata om bajs, matvanor osv och ja, vad kan jag?
Inte ett jävla skit.
Eller jo, jag kan tänka på våran dotter och tänka hur det skulle vara att ha henne här men inget mer.
Inget mer.
Det är slut sen.
Hon kommer aldrig bli större.
LillPluttan.
Jag gillar att vara med mina vänner och speciellt de från mammagruppen men, jag blir automatiskt utanför.
Det är ingenting någon kan fixa till. Hade Emilia varit hos oss så hade jag inte varit det men, tror ingen känner att jag är utanför men jag blir ju det.
Jag hänger med fram till förlossningen och kärleken till mitt barn men sen.
Sen kan jag gå hem, titta i Emilias album och gråta.
För ingen i min närhet känner som jag.
Kommentarer
Postat av: karolin
jag vet hur du känner dig, jag har också varit där...det är tufft att vara änglamamma, det är tufft att vara så mkt mamma men att inte ha ett barn hos sig och att inte riktigt räknas med i mammaklubben eller iaf inte känna sig som medlem på samma villkor.
Tack för ditt fina inlägg på min blogg. det värmer.
/Karolin, mamma till Elliot f/d 2001
Trackback
