God morgon, suck, katten väckte mig.
Selma ska alltid väcka mig mellan 8 och halv 9, why cat, why?
Iof så kunde jag inte ligga kvar för ryggen sa ifrån så, upp!
Gick och la mig 21:30 igår men somnade väl inte fören 22:30 eller typ 23. Sovit bra länge ändå tycker jag.
Två kisspauser inatt, hade dock kunnat undvikas om J nu inte går runt och tänder ALLA lampor inklusive den i sovrummet(?).
Han fick för sig att han skulle plocka fram saker under sängen runt 03 inatt.
VEM GÖR NÅGOT SÅNT?
Monster på hög nivå alltså, jag blir galen.
Kan sova vidare ändå men, jag blir mordisk.
Sluta.
Sen har det dumma börjat komma närmare.
Förut kunde jag hålla det lite mer på avstånd men min hjärna verkar vilja att jag ska må skit.
Kanske börjar oroligheten komma tätare inpå bara för att vi är nära?
Jag vill inte snubbla på mållinjen igen.
Min onda del av hjärnan säger åt mig att: Bönan kanske börjar få syrebrist nu medans kroppen och hjärtat säger att Bönan är tjock, den finns ingen plats eller, Mamma jag vilar bara!.
Varför ska den onda delen ta över och tillslut få mig att släppa efter?
Jag vet, eller jag har en känsla av att Bönan inte alls kommer att dö men ger jag inte med mig så blir det bara värre och jag börjar planera hur förlossning av döda barn nummer 2 kommer att se ut.
Är inte detta hemskt?
Det är hemskt att alltid tvingas ha detta i bakhuvudet.
Det är hemskt att behöva oroas över att ens barn ska dö.
Jag vill verkligen inte vara den som oroar mig för mycket, det orkar jag inte.
Vissa dagar kan jag inte göra något åt det tyvärr.
Just nu vilar Bönan men min onda hjärna är påväg åt fel håll.
IGEN.
Även fast jag känner att den gosar lite eller fifflar med händerna nedåt så spelar det ingen roll.
Jävla huvud.
Det är iaf tur att vi ska på tillväxt ul nästa vecka.
Tills dess försöker vi se framåt.
Eller jag behöver inte det utan den onda delen, den som stör mig, den som har något emot mig, den som får mig att inse vad jag varit med om.
Jag vill inte ha ett till änglabarn.
Jag vill ha ett jordbarn.
Vi hörs sen, <3
Iof så kunde jag inte ligga kvar för ryggen sa ifrån så, upp!
Gick och la mig 21:30 igår men somnade väl inte fören 22:30 eller typ 23. Sovit bra länge ändå tycker jag.
Två kisspauser inatt, hade dock kunnat undvikas om J nu inte går runt och tänder ALLA lampor inklusive den i sovrummet(?).
Han fick för sig att han skulle plocka fram saker under sängen runt 03 inatt.
VEM GÖR NÅGOT SÅNT?
Monster på hög nivå alltså, jag blir galen.
Kan sova vidare ändå men, jag blir mordisk.
Sluta.
Sen har det dumma börjat komma närmare.
Förut kunde jag hålla det lite mer på avstånd men min hjärna verkar vilja att jag ska må skit.
Kanske börjar oroligheten komma tätare inpå bara för att vi är nära?
Jag vill inte snubbla på mållinjen igen.
Min onda del av hjärnan säger åt mig att: Bönan kanske börjar få syrebrist nu medans kroppen och hjärtat säger att Bönan är tjock, den finns ingen plats eller, Mamma jag vilar bara!.
Varför ska den onda delen ta över och tillslut få mig att släppa efter?
Jag vet, eller jag har en känsla av att Bönan inte alls kommer att dö men ger jag inte med mig så blir det bara värre och jag börjar planera hur förlossning av döda barn nummer 2 kommer att se ut.
Är inte detta hemskt?
Det är hemskt att alltid tvingas ha detta i bakhuvudet.
Det är hemskt att behöva oroas över att ens barn ska dö.
Jag vill verkligen inte vara den som oroar mig för mycket, det orkar jag inte.
Vissa dagar kan jag inte göra något åt det tyvärr.
Just nu vilar Bönan men min onda hjärna är påväg åt fel håll.
IGEN.
Även fast jag känner att den gosar lite eller fifflar med händerna nedåt så spelar det ingen roll.
Jävla huvud.
Det är iaf tur att vi ska på tillväxt ul nästa vecka.
Tills dess försöker vi se framåt.
Eller jag behöver inte det utan den onda delen, den som stör mig, den som har något emot mig, den som får mig att inse vad jag varit med om.
Jag vill inte ha ett till änglabarn.
Jag vill ha ett jordbarn.
Vi hörs sen, <3
Kommentarer
Postat av: Sandra
Tror att de flesta, inklusive jag själv, är oroliga för att något ska hända med sina bebisar i magen så jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i er situation.. Önskar er iallafall allt gott och lycka till!
Postat av: Finni - Elliotts morsa
Jag vet att det är svårt, men tänk istället på förlossningen av ert LEVANDE glada skrikande friska barn som kommer ut till er om inte alls lång tid! :)
Trackback
