Skolarbete och tårar.
Vincent sover som en stock.
Jimmy jobbar.
Jag pluggar.
Håller just nu på med en uppgift där jag skall skriva om en form av cancer.
Jag får välja vilken jag vill och det kändes självklart för mig att skriva om KML, den form av cancer som tog min kusins liv.
Det känns bra att kunna veta vad det var som hände innifrån och inte bara veta att "han dog i cancer".
Att ha en anledning, att ha något att ta på.
Det är väl samma sak som när Emilia dog.
"Det kan ha varit moderkakan", kan och kan, jag har bestämt att det är så. Har ingen lust att börja gräva i vilken annan orsak det kan ha varit.
Ungefär samma känsla är det med cancer.
Det är så mycket mer än bara ordet.
Och vetskapen kan stärka en.
Ibland när jag tänker på både min kusin och Emilia så gör det så extremt ont.
Min kusin hade vrekligen hela livet framför sig.
Vi umgicks massor när vi var små, alla kusiner, och känslan av saknad är enorm.
Det är mycket som påminner också.
Som när vi var på Rånö. Där var jag ju i sommras och självklart tänker man direkt på att det är en person som fattas.
Han kommer alltid att fattas.
Saknas.
Och sen att Emilia dog samma år.
Båda var rödhåriga.
Jag vet inte men ibland känns det helt meningslöst.
Vilka fick ta deras platser?
Kommentarer
Trackback
